Den hoppade upp och bet mig i ändalykten.
Eller ja, stog i alla fall.
En stund.
Ok. Helt ärligt så var det sekunder.
Men det är rätt så mycket, för att vara första gången man ska balansera på egna ben helt själv.
Stolta föräldrar börjar entusiastiskt att försöka få åttamånadersbebisen att göra det igen. Kom igen då, en gång till för kameran! Ok. För mamma då? Men för pappa kan du väl? Storebror? Jodå, kom igen, du kan ju!
Vi ger upp. Leker med annat. Lagar mat. Dukar fram och plockar upp den motvilliga fotomodellen.
Då.
Då händer det!
Hånflinet sprider sig sakta över det rundkindade ansiktet, och precis i mitten, tronande likt en fyr på den engelska klippkusten, så syns den.
Tanden.