Det är tyst sånär som på regnet som smattrar på rutan och diskmaskinen som jobbar på i bakgrunden. Thor luktar badvatten och nytvättade kläder, dofter från middagen hänger kvar i köket och påminner om hur behagligt mätt man är. Katten sträcker på sig vid fotändan av schäslongen och jag bara njuter av alltsammans.
Ja, och fejsbookar förstås.
P.S. Sen copypastear jag in det på bloggen. Bara för att.
Vissa dagar alltså. De blir inte alls som man tänkt sig. Inte. Alls.
Det kan ju vara både bra och dåligt det där. Om man har antagit att få sig en dålig dag till exempel. Då är det ju bra om dagen inte blir så. Riktigt bra faktiskt.
Sen kan det ju vara så att man tror sig få en riktigt bra dag. Då är det dåligt.
Att man inte får det menar jag.
Idag känns... Jo, idag var... Ja. Precis.
Rätt gissat!
Innan jag fick barn och såg någon av de, oftast blonda, kaninisiluettaffillierade unga damer som ibland dyker upp i rutan, så tänkte jag; Är de där äkta?
Nuförtiden så hinner kroppen tänka AJ!AJ!AJ! först.
Sen undrar jag över innehållet.
Mjölkstockning: synd att det oftast bara drabbar ena sidan. Det blir lätt lite 'fake' över det hela då.
Det är inte bara i hjärtat det kan göra ont när man har barn.
Ryggen till exempel, bära runt ett barn på sisådär åtta kilo en hel dag kan vara rätt så slitande för en stackars otränad rygg. Ja, och handlederna med. De gör ont efter en dags bärande med. Speciellt om den som bär konstant glömmer bort att inte vinkla handen i väldigt, väldigt, obekväma ställningar samtidigt.
Öronen ska vi inte glömma heller. Testa att lyssna på en nästanfyraåring berätta om sin dag och kom sen inte och säg att du inte har ont i öronen.
För att inte tala om vad en halvårsbebis kan göra. Ajajaj vilka nypor de kan ha.
Sen finns det ju fler grejer förstås. Huvudet (ingen sömn), magen (ungar som klättrar på höga saker/ leker med saxar), benen (gå en mil med barnvagn i hopp om att ungen somnar) och så vidare...
Men idag är det nog med handleds- och ryggvärk. Mer än nog faktiskt.
För att fira lite av allt, sommaren, Thors sexmånadersdag, vår bröllopsdag och allt barnen lärt sig i raketfart på sistone, så invaderade vi Barnens Gård igår. Erik har pratat och önskat och, ja, tjatat om att få komma dit. Så vi passade på innan sommartaxan gör utflykten till en aningens dyr historia.
Alla i familjen hade en underbar dag och somnade ovaggade på kvällen.
Att vi föräldrar fick huset barnfritt till femtio procent på kvällen var inte så pjåkigt det heller. Svärföräldrarna och sonen den äldre tog husbilen ut till Torhamn och sov med kossor som närmaste grannar.
Bättre än såhär är det svårt att ha det!
Nu ligger jag.
I sängen.
Jag ska sova.
För när man har min omtänksamma man och en bakomliggande natt med tre och en halv timmes sömn i ryggsäcken, så får man det.
En stycke trött bebis på armen, fluffade kuddar under huvudet, AC-kylt sovrum och personlig dräng som fixar på nedervåningen, så är jag nu redo att sova. Gutt!
Ok sömn, nu kör vi!
Jag väntar.
Nu så!
Nu. Nu är det nära!
Nu!
Blev. Jag. Kissenödig.
Fan.
Här hemma är det intensivt. Två små barn som båda går igenom varsin fas, ett sandlådebåtsbygge av rejäl proportion och alla de gamla vanliga hushållssysslorna gör att man håller igång i ett raskt tempo.
Det händer mycket, både på ont och gott, vi har aldrig tråkigt.
Något som är tråkigt däremot är mitt humör. Det har varit lite sisådär på sistone. Sömnbrist, hormoner, längtan hemifrån, vitaminbrist - listan över misstänkta gärningsmän är lång.
Smart som jag är (visst va?) så tog jag ju tag i saken. Mer sömn, mer vitaminer, bättre mat och sådana saker. Så igår kände jag mig mycket bättre. Hurra! Eller hur?
Så.
Ehhhhh.....
Nu vet jag ju fortfarande inte vilken gärningsman det var. Eftersom jag var så smart och testade allt på en gång.
Smart. Som. Sagt.