Så sitter Gevalia rätt bra till. Eller Zoegas för all del, eller Arvid Nordqvist, eller Ica. Ta det du vill och tycker om.
Men två barn som väcker en stackars moder i intervaller, i otakt, hela natten, gör att kaffe i någon form är ett måste på morgonkvisten. Det erkänner jag.
Nu har han fyllt år. På riktigt. Hela dagen har han fyllt år.
Han har fått en 'jättecool och ren present', stor var den med. Det har provåkts i den också, då det visade sig att den förutom att vara renare än den nuvarande även fungerade ypperligt att åka i. Inte illa för en bilbarnstol. Cool OCH praktisk.
Tårtfrukosten var väldigt god. Tillräckligt så för att duga till både mellanmål och middag med. Sällskapet var trevligt och sången om att man 'må leva' gick i ett par repriser under dagen. Allt enligt önskemål från födelsedagsbarnet.
Så nu är han fyra år. På riktigt. Hela dagen är han fyra år.
Morgondagen blir nog bra den med, nästan som idag faktiskt. Imorgon börjar han ju fylla fem år, och det är nästan på riktigt.
Eller ja, stog i alla fall.
En stund.
Ok. Helt ärligt så var det sekunder.
Men det är rätt så mycket, för att vara första gången man ska balansera på egna ben helt själv.
Stolta föräldrar börjar entusiastiskt att försöka få åttamånadersbebisen att göra det igen. Kom igen då, en gång till för kameran! Ok. För mamma då? Men för pappa kan du väl? Storebror? Jodå, kom igen, du kan ju!
Vi ger upp. Leker med annat. Lagar mat. Dukar fram och plockar upp den motvilliga fotomodellen.
Då.
Då händer det!
Hånflinet sprider sig sakta över det rundkindade ansiktet, och precis i mitten, tronande likt en fyr på den engelska klippkusten, så syns den.
Tanden.
Jag har så många inlägg jag skriver i huvudet men som aldrig läggs ut. Tidsbrist, skulle jag kunna skylla på, jobbigt att skriva på ajfånen är ett annat argument. Men det är nog mest ammningshjärnan ändå.
Den där som gör att jag försöker borsta tänderna med hårbalsam eller leta efter snuttefiltar i kylskåpet. Jag glömmer så lätt nu, virrar till det och rör ihop. Sån har jag ju alltid varit, men det är ändå lite mer nu. Mer glömska. Mer virrighet. Mer ord som tappas.
Men inte mer av det där andra. Det som gör att man skrattar mera, njuter mera och lever mera. Säkert vanligt som tusan. Men det gör det ju inte lättare. eller enklare att prata bort.
Det kommer sen.
Jo. Det gör det ju. Sen glömmer man bort det till nästa gång. Om man nu får fler barn förstås. Eller tills den gången man ger goda råd till en annan förälder.
Se silverkanten på orosmolnet.
Ja. Jo. Det gör jag ju. Åttamånadersbebisen lär sig just nu hur mycket som helst. Syskonkärleken flödar och vi myser så det knakar allihop om kvällar och tidiga morgnar.
Men ärligt. Det är lite kämpigt. Det är rätt så omtumlande. Och det är mycket längtan. Efter en kväll med min man, en kopp kaffe och en stickning en söndagsmorgon, en natt med min mans armar om mig, som motsats till de barnfötter som vanligtvis knöar in sig i min mage.
Det måste väl vara vanligt det med tycker jag. Längtan efter vardag, eller flärd kanske, vad vet jag. Men längtan som är tveeggad eftersom den är ok och samtidigt inte. Vi ska njuta varenda stund med våra barn. Så är det. Men samtidigt längtar alla jag känner. Så är det.
Säg vad du vill och vad du känner så länge som du säger att du är glad och lycklig.
Nej du. Den lätta går inte jag på.
Jag har roligt, och tråkigt. Jag blir arg och jag blir glad. Jag är lycklig och ibland är jag sorgsen. Jag njuter av mitt liv.
Och jag längtar.
Och det är helt ok.