ByTanten

Jo, men det är jag. Avundsjuk alltså. För jag vill också kunna formulera mig på det sättet som hon gör, kunna få fram de där tankarna som smyger omkring som små spöken i hjärnans förrum och faktiskt skriva ner dem på ett sådant sätt att andra förstår. Så att de sitter där vid skärmen och känner hur ljuset tänds - aha, hon menar så! Gärna med en sideorder av; så tänker ju jag med!

 

Men nä. Så blir det inte. Så jag gör det näst bästa; jag tjuvar. Tjuuuuvar!

 

Ja, och tjurar lite med...

 

 

http://vuxnamanniskorharintehamstrar.blogspot.se/2012/08/rosa-ar-for-flickor-och-spruckna-och.html

 

http://vuxnamanniskorharintehamstrar.blogspot.se/2012/10/nar-fint-blir-fel.html

 

 

 

Fast mest gråter jag. Varför? För att jag är rädd. Rädd för att sitta i kontorsstolen här hemma och skriva samma grej som hon har behövt pränta ner. Rädd för att inte få se den där glittrande blicken i mitt barns ögon när jag kommer hem med impulsköpta lilaglittrande fingervantar med en hysteriskt rosa häst på. Rädd för att behöva klä på mitt barn kläder som inte går att leka i för att de hänger på "rätt" sida i klädbutiken istället för de bekväma byxorna jag hittat på "fel" sida.

 

Tänk att behöva uppleva sådant - för att "killar är ju killar och tjejer är tjejer - så är det bara".

 

*skakar på huvudet och gråter lite till*