Innan jag fick barn och såg någon av de, oftast blonda, kaninisiluettaffillierade unga damer som ibland dyker upp i rutan, så tänkte jag; Är de där äkta?
Nuförtiden så hinner kroppen tänka AJ!AJ!AJ! först.
Sen undrar jag över innehållet.
Mjölkstockning: synd att det oftast bara drabbar ena sidan. Det blir lätt lite 'fake' över det hela då.
Det är inte bara i hjärtat det kan göra ont när man har barn.
Ryggen till exempel, bära runt ett barn på sisådär åtta kilo en hel dag kan vara rätt så slitande för en stackars otränad rygg. Ja, och handlederna med. De gör ont efter en dags bärande med. Speciellt om den som bär konstant glömmer bort att inte vinkla handen i väldigt, väldigt, obekväma ställningar samtidigt.
Öronen ska vi inte glömma heller. Testa att lyssna på en nästanfyraåring berätta om sin dag och kom sen inte och säg att du inte har ont i öronen.
För att inte tala om vad en halvårsbebis kan göra. Ajajaj vilka nypor de kan ha.
Sen finns det ju fler grejer förstås. Huvudet (ingen sömn), magen (ungar som klättrar på höga saker/ leker med saxar), benen (gå en mil med barnvagn i hopp om att ungen somnar) och så vidare...
Men idag är det nog med handleds- och ryggvärk. Mer än nog faktiskt.
För att fira lite av allt, sommaren, Thors sexmånadersdag, vår bröllopsdag och allt barnen lärt sig i raketfart på sistone, så invaderade vi Barnens Gård igår. Erik har pratat och önskat och, ja, tjatat om att få komma dit. Så vi passade på innan sommartaxan gör utflykten till en aningens dyr historia.
Alla i familjen hade en underbar dag och somnade ovaggade på kvällen.
Att vi föräldrar fick huset barnfritt till femtio procent på kvällen var inte så pjåkigt det heller. Svärföräldrarna och sonen den äldre tog husbilen ut till Torhamn och sov med kossor som närmaste grannar.
Bättre än såhär är det svårt att ha det!
Nu ligger jag.
I sängen.
Jag ska sova.
För när man har min omtänksamma man och en bakomliggande natt med tre och en halv timmes sömn i ryggsäcken, så får man det.
En stycke trött bebis på armen, fluffade kuddar under huvudet, AC-kylt sovrum och personlig dräng som fixar på nedervåningen, så är jag nu redo att sova. Gutt!
Ok sömn, nu kör vi!
Jag väntar.
Nu så!
Nu. Nu är det nära!
Nu!
Blev. Jag. Kissenödig.
Fan.
Här hemma är det intensivt. Två små barn som båda går igenom varsin fas, ett sandlådebåtsbygge av rejäl proportion och alla de gamla vanliga hushållssysslorna gör att man håller igång i ett raskt tempo.
Det händer mycket, både på ont och gott, vi har aldrig tråkigt.
Något som är tråkigt däremot är mitt humör. Det har varit lite sisådär på sistone. Sömnbrist, hormoner, längtan hemifrån, vitaminbrist - listan över misstänkta gärningsmän är lång.
Smart som jag är (visst va?) så tog jag ju tag i saken. Mer sömn, mer vitaminer, bättre mat och sådana saker. Så igår kände jag mig mycket bättre. Hurra! Eller hur?
Så.
Ehhhhh.....
Nu vet jag ju fortfarande inte vilken gärningsman det var. Eftersom jag var så smart och testade allt på en gång.
Smart. Som. Sagt.
Det var en gång en lien pojke som hette E som var på soptippen och slängde skräp på pappas jobb.
Sen, innan, så åt han hamburgare. Och dricka. Och pommes med!
På pappas jobb!
Där var hans arbetskompiskamrater och de pratade. Men de fick inte smaka på min mat. Det sa min pappa! Inte smaka.
Å vi åkte hem.
Jag kissade och hade inga byxor. Tokigt! Jag hade inte i bilen och frös inte.
Godnatt! Snapp slut!
Jag vet. Jag vet. Man ska inte snacka vikt eller kroppsform eller träning och sånt. Då får man alltid skyl(l)a sig själv.
Men när man kliver på vågen på morgonen och den visar 66,6. Betyder det att det är onda kilon?
Alltså, jag hade verkligen tänkt ta en bild igår på tårtan. Nygjord och fin med spritsad grädde runt kanten och hackad daim konstfullt ditströsslat.
Men. Ni vet.
Det var gott.
Idag tänker jag på vilken oerhörd tur jag har. Inte för att jag är mamma, det är jag enormt tacksam för, men det är vi många som är. Utan för att jag bor på ett ställe på Jorden där jag har tillåtelse att VARA en sådan mamma som jag vill och önskar vara.
Jag kliver upp tidigt på morgonen, för att jollrandet i sängen bredvid väcker mig, inte för att sitta i en fabrik och sy kläder för under minimilön i fjorton timmar.
Jag kan ta med mina pojkar och fiska eller plocka svamp. Kommer vi hem tomhänta gör det inget, ingen förväntar sig att vi tar hem kvällsmaten och misslyckas vi går familjen hungrig.
Blir mina barn sjuka så får jag vara hemma med dem, pussa febriga pannor och läsa samma saga tusen gånger. Jag måste inte gå ut och lämna dem själva för att se till att vi har någonstans att bo, eller rent vatten att dricka.
Jag kan köpa mina barn medicin om de behöver det, t.om. få den subventionerad om det behövs. Ingen kommer att se på mig med bedrövad blick medan mina barn blir allt sjukare i barnsjukdomar som är utrotade i bara vissa del av världen.
Jag har varken man, far eller annan manlig släkting som anser sig ha rätten till mitt liv, mina tankar och mina gärningar. Den rätten är bara min. Därför är jag fri att lära mina barn att deras liv bara tillhör dem.
Det finns så mycket mer jag är fri att göra eftersom jag haft turen att födas här. Men idag är det möjligheten att få vara vilken sorts mamma jag vill som jag är mest tacksam över.
Jag kan inte sova.
Ungarna sparkas i sängen.
Min man snarkar.
Barnen snarkar.
Sonen den yngre blir hungrig.
Sonen den äldre blir klängig.
Mannen pratar i sömnen.
Sonen den äldre svarar honom.
...
Kan. Inte. Sova.
Så nu har jag gjort något åt det!
Sonen den äldre sover borta för natten. Väl omstoppad i sin farmor och farfars husbil.
Mannen sitter på jobbet och passar på elden. Eller vad han nu gör på sitt jobb.
Sonen den yngre sover gott i egen säng bredvid dubbelsängen.
Allt fixat! Jag har hela sängen för mig själv!
Helt själv!
Själv.
Jag kan inte sova.
Igår hade jag två väldigt gnälliga barn på morgonen. En blivande fyraåring som uppenbarligen hade fått en kraschkurs i destruktiv teater under natten och en femmånaders med ont i munnen. Hurra vad roligt, tänkte jag.
Inte.
Eftersom det ju knappast kunde bli värre, (jag vet om förbannelsen som de stackare som faktiskt säger så högt) så vi väckte den sovande fadern och drog hemifrån allihop.
Målet var hamnen inne i staun. Där hade det lagt till en lyxyacht under dagen som vi ville se hur stor den egentligen var (enorm!) och om de hade trappa upp till båten, sån där som de har i tecknad film (jajamensan).
Vi hann med fler båtar, bilfärjan till Aspö och utställningsbåten Västervik till exempel, under eftermiddagen.
När magen började knorra så bestämde sonens mage att det behövde fyllas på med nudlar. Sagt och gjort, thairestaurangen fick besök. Där åt han tills magen stod i åttkant, medans lillebror gick laget runt hos personalen och fyrade av tandlösa leenden åt alla som hade tid att titta.
Behöver jag nämna att föräldrarnas magar även de stod i åttkant efter det besöket.
Sista stoppet för dagen fick bli att kolla på bygget nere vid Hoglands Park, där det ska byggas ny uteservering/paviljong. Betong, stålbalkar och tjocka träreglar är aldrig fel för den här familjen.
En bussresa senare så var vi hemma och stupade i säng. Sonen den äldres sista ord för dagen innan han somnade?
'De hä va ett jäventyj mamma. Ett jiktigt jäventyj! Vi va däj allahopa.'
Då var den röda dagen slut. Ledigt mitt i veckan är inte en sån 'big deal' när man är föräldraledig. De flesta dagarna går ju, i det mesta, ut på att vara en allyoucaneatbuffé och organisationsansvarig för en femmånadersdiktator. Men inte för att jag klagar. Jag gillar det, för det mesta, och jag är väldigt förtjust i 'vardag'.
Däremot så tycker nog sonen den äldre att dagen varit en 'big deal'. Han är mer förtjust i extraordinära dagar. Man kan säga att vardag inte riktigt är hans grej. Men idag, ojojoj!
Idag har en av de finaste barnen varit på besök. Utlånad av syrran (min) och hitförd av mormor och morfar (barnens). Det har lekts, pratats, kivats, gråtits, skrattats ifrån tårna och umgåtts av allra bästaste sort.
Jag ska erkänna att det var inte länge sen jag trodde att de inte skulle ha så mycket gemensamt och att de inte skulle 'finna varandra'. Men jag hade lyckligtvis fel. De påminner mig starkt om ett annat kusinpar som till och med bytte familjer ett tag för att kunna umgås så mycket det bara gick. Ena veckan här och andra veckan där om jag minns rätt. Tillsammans varenda sekund.
Minns du syrran?
Vad jag är glad att våra barn får uppleva det där de också.
Finaste kusinerna!
Vissa dagar ska man bara vara tyst.
Det händer rätt ofta att min man undrar om jag planerar att göra något speciellt senare under dagen, eller om han kan göra vaddetnuärhanvillgöraförnågot. Då använder han ofta uttrycket; Hur ser det ut i ditt huvud inför morgonen/dagen/kvällen/helgen/etc?
Och jo, jag brukar svara vad jag tänkt mig. Eller inte tänkt mig, hur det nu må vara. Men ibland, som idag, så rör det ihop sig lite. Då svarar jag nämligen på det han frågar, inte det han menar. Inte bra. Inte. Bra. Alls.
'Jo, du vet julgransslingor? Såna man sätter upp vid Jul? Precis just när man har bråttom och så kollar man ner i kartongen och...? Just så!'
Nästa gång hoppas jag på sinnesnärvaro att svara, 'Har inte tänkt mig något, jag är för stressad.'
Hon kom, hon fick kaffe, hon sa 'å ungen sover fortfarande som en stock. Inte ett pip på hela natten', hon gick...
Såatte, nu är kaffet slut och jag är avundsjuk på deras sovmorgon.
Undrar om det funkar att köpa egen husbil och ställa på tomten?
Ikväll tog vårt äldsta barn semester. Med bara sin vällingflaska i en liten barnahand, gick han ut genom dörren. De bara fötterna nedstuckna i ett par jordiga gummistövlar. En låda med det viktigaste följde med och bars av hjälpande armar.
Så nu sover han hemifrån, nästan fyra år och faktiskt redan så hääääääääär stor. Nästan vuxen faktiskt.
Kära barn du växer så fort just nu! Sov gott därute med Hjalmar och Voffan och Fajmoj och Fajjefajj och Gusten och Kudden och Täcket och...
Vi sitter och tittar på Humorgalan. Vi, säger jag, som om någon mer än jag faktiskt tittar.
Här i soffan har vi gosat ner oss. Jag, med en snarkande bebis i famnen, delar broderligt filt med nästanfyraåringen och en katt med hack i skivan.
Jag som blivit lovad sällskap. Någon att sucka över reklampauserna med. En kompanjon att tycka till om klädval med.
Nu är det bara jag som är vaken.
Dyrköpt var det med eftersom Någon fick syn på reklamen till Let's Dance. Så nu ska vi visst göra om det här imorgon.
Idag har jag namnsdag! Yay!
Har man namnsdag i mitt hushåll får man bestämma maträtt för dagen OCH efterrätt. Ugnsrostad kalkon och tårta (dock äggfri) here I come.
Man vet verkligen att det är kört som småbarnsförälder när "en blöt natt" helt enkelt betyder att man önskar sig ett skåp fullt med handdukar bredvid sängen istället för ett nattduksbord.
"Ursäkta mig, men det där mjölk? I sängen?"
Helgen har varit min. I alla fall om man räknar vem som haft bestämmanderätten över vad som är prio ett. Eller nej, det var inte sant, det var ju tvåmånadersbossen det. Nåja, det var i alla fall jag som fick göra det som JAG behövde. Eller, nej. Det var inte sant det heller. För i det fallet var det treåringens behov som kom först.
Men det var jag som, förutom tidigare nämnda barn, fick leka.
Eller leka och leka...
Äsch! Vi kanske bara ska komma till punkt?
Jag har sytt klart ett par pyjamasbyxor och en snuttefilt och även hunnit träffa syster samt systerson på IKEA. Wohoo för mig!
