ByTanten

Det hälls upp, smakas av, ställs åt sidan, fylls på med varmt kaffe från kannan, värms, flyttas från klåfingriga småhänder och småsippas från i en oändlig loop. Varenda morgon. 

Det här innebär att min gom har vant sig vid smaken av halvbränt, omgångsmicrat, mesljummet ecokaffe. 

Så imorse hann jag börja fundera på vad som kan ha hänt med min kaffebryggare eftersom kaffet smakade skumt. Tills jag kollade klockan. Tio minuter från bryggaren ner i magen. 

Så om någon vill bjuda mig på en kopp kaffe inom en snar framtid så ber jag om ursäkt redan nu. Grinar jag illa vid första klunken så ta det som en komplimang på att kaffet är färskt!

Så det som följer är då att vi behöver övernatta, planera resan och packa. Det ska med kläder, paket, leksaker och gosedjur, kuddar och snuttisar, fika och mutor. Listan är lång och växer för varje gång vi ska iväg. Behöver vi verkligen ha med allt? Det enkla svaret är nej. Det behöver vi faktiskt inte. Kommer vi att, när vi väl är framme, behöva de saker vi väljer att lämna hemma? Lika lätt att svara på den frågan som på den förra.

Ja. Varje gång. 

Och jag kan verkligen inte sova utan min egen kudde.

Jag valde, som alltid, tårta till frukost. Det gör väl alla? Nu blev det ju dock faktiskt inte så att den åts till frukost, mest på grund av sjukt trött tårtbagare dagen innan, men när tårtan väl kom på bordet var den väldigt god. Sen tillbringade jag nästan hela dagen i soffan, framför tv:n med en stickning i handen och en kaffekopp på bordet. 

Min man hade barnen, pizzahaket här i byn fixade lunchen, resterna i kylskåpet fixade middagen och det tidigare nämnda frukostvalet tog hand om fikat. 

Idag rullar vardagen vidare. Stora pojken är ett par raggsockor rikare, lilla pojken är trött efter sockerkicken igår och tilltäppt näsa i natt och svärmors pojk är nog rätt mätt på både lek och skräpmat. 

Själv så börjar jag redan planera för nästa år...